En dag jag aldrig kommer glömma. 7 april 2017.
Inte bara för att det var min 18-årsdag, utan för att det var dagen då terrorattentatet i Stockholm skedde. Jag vill inte ens skriva ut i ord varför det attentatet kanske var lite extra jobbigt för mig (ingen av mina kära blev skadad, tack och lov) - för jag är fortfarande livrädd efter den dagen. Livrädd för så mycket i vardagen som jag inte borde vara livrädd för. Klarar egentligen inte av att tänka på det, men satte ändå på sommarpratet som Ebbas pappa höll nu i sommar. Han förlorade sin dotter. Jag har inte ens lyssnat klart på halva avsnittet ännu, men tårarna rinner mer och mer för varje minut. Även om det är jobbigt så tycker jag verkligen att ni ska lyssna. 
Lyssna och tänk på dom ni bryr er om. Tänk på vad som är viktigt i livet och hur snabbt allt kan vända. Hur små saker som man stör sig på egentligen inte spelar någon roll alls. Tänk på hur viktigt det är att berätta för dom man älskar och tycker om, att man faktiskt gör det. 
 
Jag kommer att glömma och klaga på något löjligt snart igen, lika snart som jag började gråta av detta sommarpratet. Men lova mig då mina vänner - att påminna mig om att det inte är något att klaga på egentligen.
 
Nu ska jag fortsätta lyssna, tänka, gråta och vara tacksam över att min 18-årsdag, 7 april 2017, slutade lyckligt för mig. Och även om den dagen har satt sina spår, hos mig och många andra, så får en sådan händelse inte förstöra för oss (det har den redan gjort, men ni förstår nog hur jag menar). Kärleken vinner alltid över hatet. Så ge någon en kram. En tyst men betydelsefull, eller en med en viskning om att personen betyder något för dig ❤️ Det ska jag göra ikväll. 
(null)
 
Det var så konstigt imorse när jag kom till skolan och gick igenom innergården för att komma till rätt sal. Jag stannade framför "trädet" på bilden och tänkte att "jag borde verkligen ta en bild här nu när det är så fint med blommorna, så att jag kan minnas hur fin skolan var när jag slutar om en månad". 
 
Som många av er vet, men också kanske har förstått, så har jag inte tyckt att gymnasiet har varit en dans på rosor (appropå bilden haha 🌸) direkt. Press, stress, tårar & ångest har varit vanliga känslor tyvärr. Men nu när det (äntligen) närmar sig slutet så känner jag allt oftare, emellan all sista stress, hur kul jag också har haft. Jag har fått jättefina kompisar (❤️), jag har fått gå på jätteroliga fester & event, jag har fått åka på en resa till Prag som jag aldrig kommer att glömma och jag har lärt mig SÅ mycket. Både kunskapsmässigt men också om mig själv, om vad som är viktigt och vad jag värdesätter. 
 
Kanske är det även idag som jag inser att man inte kan göra mer än sitt bästa. Efter att TRE lärare påmint mig om detta på mindre än EN timma idag när jag satt och pluggade i skolan, så är det kanske dags att inse att det faktiskt är så, och fortsätta fylla på med fina minnen från gymnasiet, istället för att även avsluta med de där tårarna och den där ångesten. Kanske är det dags de här tre sista veckorna att själv ta till mig av vad jag själv säger mig ha lärt mig de här tre åren. Vad jag själv säger är viktigt; bland annat att man måste tillåta sig själv att ha kul och att lyssna på sig själv. (Trots betygssystemet som jag tidigare skrivit om här)
 
Du kan faktiskt inte göra mer än ditt bästa, och kom ihåg att "ditt bästa" inte alltid är på samma nivå. Det handlar om ditt bästa efter just dina förutsättningar vid just det tillfället!! Ibland är du starkare, ibland är du svagare. Men du gjorde iallafall vad som var ditt bästa vid just det tillfället ❤️
 Det är inte konstigt att vi blir stressade och pressade när kraven aldrig tar slut, när det aldrig är tillräckligt - man måste alltid vara bäst. 
 
"Ni måste sänka kraven på er själva" - Ja, till viss del, men det handlar faktiskt inte bara om kraven på oss själva. Att lyckas gång på gång på gång, för att sedan en dag inte lyckas lika bra är som att inte ha lyckats alls. Vad jag pratar om är självklart dagens betygssystem. Det är INTE KONSTIGT att kraven på oss själva blir höga när kraven utifrån säger att "misslyckas du denna gången så är allt annat också förgäves" - för i många fall ser det faktiskt ut så. Det handlar om att ha nåt upp till den betygsnivå man vill på alla tidigare prov/uppgifter, men så kommer slutprovet, när man är som tröttast, när man använder sina sista krafter (som egentligen inte ens finns), där man måste vara bäst IGEN. Och det handlar inte om att vara bäst i klassen - det handlar om att aldrig misslyckas, dels gällande kraven på sig själv, men också gentemot sina tidigare prestationer. 
 
Det är inte konstigt att vi blir stressade och pressade när kraven aldrig tar slut, när det aldrig är tillräckligt - man måste alltid vara bäst. Att under årets gång ha nått dit man vill (eller iallafall så långt att man känner sig nöjd/har fått godkänt) och sedan sättas inför prov en sista gång - där prestationen måste vara minst lika bra IGEN - det ÄR stressande och pressande oavsett om ens krav på sig själv är orimligt höga eller ej. Det är klart att viljan att prestera lika bra på slutprovet (som de tidigare examinationerna) kan handla om ens egna krav på sig själv, men är det så konstigt att man vill behålla det betyg man klarat av att nå tidigare under året? Det är inte konstigt att bli stressad över att allt man gjort tidigare kanske inte spelar någon roll om man inte lyckas nästa gång IGEN. 
 
Det ska INTE vara så att vi skriver "jag vaknade med feber och världens huvudvärk, vad tror ni händer om man missar provet?" i våra klassgrupper och att svaren är "det är nog inte så bra, tror det är ganska viktigt idag". Den oron ska inte få finnas. Man är sjuk ibland och då behöver man vila, man mår dåligt ibland och då måste man få vara hemma, man måste tillåtas prestera sämre NÅN GÅNG för att man redan är näst intill utbränd och inte klarade av att plugga den här gången. Man måste få tillåtas att känna att det man redan presterat är tillräckligt, istället för att gång på gång på gång lyckas, för att sedan en dag inte lyckas lika bra, UTAN att resultaten innan är som bortblåsta. 
 
Jag orkar inte med detta mer. Tack snälla för att jag tar studenten den 12 juni. Fram tills dess måste jag ju dock fortsätta vara bäst..