En dag jag aldrig kommer glömma. 7 april 2017.
Inte bara för att det var min 18-årsdag, utan för att det var dagen då terrorattentatet i Stockholm skedde. Jag vill inte ens skriva ut i ord varför det attentatet kanske var lite extra jobbigt för mig (ingen av mina kära blev skadad, tack och lov) - för jag är fortfarande livrädd efter den dagen. Livrädd för så mycket i vardagen som jag inte borde vara livrädd för. Klarar egentligen inte av att tänka på det, men satte ändå på sommarpratet som Ebbas pappa höll nu i sommar. Han förlorade sin dotter. Jag har inte ens lyssnat klart på halva avsnittet ännu, men tårarna rinner mer och mer för varje minut. Även om det är jobbigt så tycker jag verkligen att ni ska lyssna. 
Lyssna och tänk på dom ni bryr er om. Tänk på vad som är viktigt i livet och hur snabbt allt kan vända. Hur små saker som man stör sig på egentligen inte spelar någon roll alls. Tänk på hur viktigt det är att berätta för dom man älskar och tycker om, att man faktiskt gör det. 
 
Jag kommer att glömma och klaga på något löjligt snart igen, lika snart som jag började gråta av detta sommarpratet. Men lova mig då mina vänner - att påminna mig om att det inte är något att klaga på egentligen.
 
Nu ska jag fortsätta lyssna, tänka, gråta och vara tacksam över att min 18-årsdag, 7 april 2017, slutade lyckligt för mig. Och även om den dagen har satt sina spår, hos mig och många andra, så får en sådan händelse inte förstöra för oss (det har den redan gjort, men ni förstår nog hur jag menar). Kärleken vinner alltid över hatet. Så ge någon en kram. En tyst men betydelsefull, eller en med en viskning om att personen betyder något för dig ❤️ Det ska jag göra ikväll.