Det är inte konstigt att vi blir stressade och pressade när kraven aldrig tar slut, när det aldrig är tillräckligt - man måste alltid vara bäst. 

 

"Ni måste sänka kraven på er själva" - Ja, till viss del, men det handlar faktiskt inte bara om kraven på oss själva. Att lyckas gång på gång på gång, för att sedan en dag inte lyckas lika bra är som att inte ha lyckats alls. Vad jag pratar om är självklart dagens betygssystem. Det är INTE KONSTIGT att kraven på oss själva blir höga när kraven utifrån säger att "misslyckas du denna gången så är allt annat också förgäves" - för i många fall ser det faktiskt ut så. Det handlar om att ha nåt upp till den betygsnivå man vill på alla tidigare prov/uppgifter, men så kommer slutprovet, när man är som tröttast, när man använder sina sista krafter (som egentligen inte ens finns), där man måste vara bäst IGEN. Och det handlar inte om att vara bäst i klassen - det handlar om att aldrig misslyckas, dels gällande kraven på sig själv, men också gentemot sina tidigare prestationer. 

 

Det är inte konstigt att vi blir stressade och pressade när kraven aldrig tar slut, när det aldrig är tillräckligt - man måste alltid vara bäst. Att under årets gång ha nått dit man vill (eller iallafall så långt att man känner sig nöjd/har fått godkänt) och sedan sättas inför prov en sista gång - där prestationen måste vara minst lika bra IGEN - det ÄR stressande och pressande oavsett om ens krav på sig själv är orimligt höga eller ej. Det är klart att viljan att prestera lika bra på slutprovet (som de tidigare examinationerna) kan handla om ens egna krav på sig själv, men är det så konstigt att man vill behålla det betyg man klarat av att nå tidigare under året? Det är inte konstigt att bli stressad över att allt man gjort tidigare kanske inte spelar någon roll om man inte lyckas nästa gång IGEN. 

 

Det ska INTE vara så att vi skriver "jag vaknade med feber och världens huvudvärk, vad tror ni händer om man missar provet?" i våra klassgrupper och att svaren är "det är nog inte så bra, tror det är ganska viktigt idag". Den oron ska inte få finnas. Man är sjuk ibland och då behöver man vila, man mår dåligt ibland och då måste man få vara hemma, man måste tillåtas prestera sämre NÅN GÅNG för att man redan är näst intill utbränd och inte klarade av att plugga den här gången. Man måste få tillåtas att känna att det man redan presterat är tillräckligt, istället för att gång på gång på gång lyckas, för att sedan en dag inte lyckas lika bra, UTAN att resultaten innan är som bortblåsta. 

 

Jag orkar inte med detta mer. Tack snälla för att jag tar studenten den 12 juni. Fram tills dess måste jag ju dock fortsätta vara bäst..